Olodum

På ett torg i Salvadors gamla stad repeterar Olodum en kväll precis före jul. Olodum är den kanske mest kända kulturgruppen i Salvador sen man spelat in med både Paul Simon och Michael Jackson. Fast det där med repetition är nog mest nåt man säger. Det är fullt ös från början. På gatan utanför står det massor med folk som inte har råd att betala 70 kronor, men som älskar Olodum i alla fall. Överallt runt väggarna finns häftiga dekorationer med Olodums färger, rött, grönt och gult. När vi kommer in spelar man just upp den senaste landsplågan i Bahia: "I miss her". Om man går en kort promenad genom Salvador får man höra den minst fem gånger. Man sjunger på nåt som skall vara engelska. För mig låter det mest som om man slagit i den lille förförarens fickfrasbok och sen plockat ut det som låter roligast. Min favoritfras är: "I wanna kiss her, ha ha ha", men just där måste det blivit nåt fel. Jag hjälpte en av sångarna i Bagunçaço med texten och sa på skoj att du skall lära dig mycket bättre engelska än Olodum. Sen kom jag på att det måste låta så där Jamaicaaktigt för att svänga. Själva låten har nåt slags high-life stuk, lite studsiga blåsinstrument, ingen riktig höjdare, möjligtvis rolig.

Men jag verkar vara den ende som har invändningar, alla sjunger med på nån leksaksengelska. På en mur står fyra slagverkare och dansar med stora trummor på magen, nedanför står resten av den 20 man starka batterian och det svänger rejält, svetten lackar. På scenen en bit därifrån står sångaren. När jag hörde Olodum första gången för snart tio år sen hade man bara slagverk. Det fanns bara en saxofonist som då och då hoppade in och spelade otroligt flummigt. Nu har man ett kompetent komp och två skickliga blåsare som kommer in med ettriga fraser. Fyra sångare byter av varandra, man byter till och med ut en körtjej. Men slagverkarna kämpar på i timmar, allt mer svettglansiga. Visst har man utvecklats men de roligaste låtarna i kväll var ändå de gamla sångerna från karnevalen 89; "Protesta de Olodum" som handlar om allt det som Olodums skapades för att protestera mot: rasismen, prostitutionen, våldet och misären i det gamla Pelorinho och hela Brasilien. De nya låtarna har inte samma väldiga tryck som i de första samba-reggeas man gjorde om Farao och Egypten, (gammal högkultur med svart befolkning har jag lärt mig här). Men jag skall inte klaga mer, det är en riktig festkväll, Olodum har verkligen lärt sig hur man tar en publik och hela torget dansar entusiastiskt med liksom jag.

Olodum har alltså växt till rejält efter berömmelsen. Från början var det en social verksamhet som startades bland prostituerade och småtjuvar i det gamla Pelorinho. Nu är det snarast en koncern med massor av aktiviteter, teatergrupp, skolor för ungdomar, verkstäder. Fast man verkar blivit lite för stora, kör sitt eget race. Man samarbetar inte så mycket med andra grupper med samma inriktning. Jag hoppas komma tillbaka till detta senare, men nu tillåter jag mig att förlora mig i den allmänna yran.